Legenden om Blodsbröderna

En gång i tiden när solen var lika gyllene när den steg, som när den åter försvann bakom horisonten och månens silversken blekte bergskristallerna och människan fortfarande lärde sig att gå, och elementens väktare svepte över världen, föll Jordens Varg och Luftens Fladdermus i strid med varandra. Eldens Drake och Vattnets Orm såg med fasa på hur de båda nästintill förintade varandra. Då elementen, väktarna av balansen, alla behövdes, bad Draken Ormen att använda sina mjuka ord och leda striden till ett annat plan. Ormen sa till Vargen och Fladdermusen, att vore inte striden intressantare om de kunde betrakta den vid Draken och Ormens sida.

- Sänd era krafter till människorna och låt dem avgöra striden åt er.

Elementen hade alltid beundrat människan för hennes korta liv, men förmåga att åstadkomma så mycket på den korta tid deras andar var tillåtna att vandra på jorden. Därför var Jorden och Luften inte svåra att övertala. Fladdermusen steg ner till jorden så fort mörkret fallit, då solens strålar bländade dess ögon. Människan sov, så Luften tog sig tyst intill dem och bet dem. I bettet lade den särdrag som gjorde dem starkare. Något gick dock fel, bettet var så giftigt att människan som fått det dog. En död ska inte vandra i solsken, så Luftens skapelse fick en svaghet. Kriget skulle inte kunna fortsätta så länge solens gyllene strålar sken på världen. Vargen som iakttagit Fladdermusens dåd gick ner till människan då månen som starkast kastade sitt ljus över världen. Jorden tänkte inte göra samma misstag som Luften, utan väckte människan och erbjöd henne av sin kraft. Människans hjärta är svagt och lätt att förföra med löften om makt, och lät Vargen bita henne. För att giftet inte skulle ta död på henne vävde Vargen in lite av giftet i månens strålar.

Två nya raser vandrade nu på jorden, Varulvar och Vampyrer. Varulvarna, människor som i fullmånens ljus blev ylande bestar som slet sina nära i stycken. Vampyrerna, som fruktade solens strålar och sög blod från människan.